Att läsa gamla texter historiskt: författarintentionen och läsarmeningarna
Fundera över följande situation (exemplet är hämtat ur David Östlund, Tankar är sociala handlingar i historien! Utkast till ett manifest för processtolkande idéhistoria, Stockholm 1995):
1909 råkade någon tappa en odaterad textlapp i en exklusiv salong på Strandvägen i Stockholm. Den fastnade bakom en list och låg bortglömd i flera decennier. När en ättling hittar lappen 1994 är ”textens mening”, den av författaren avsedda ”poängen”, fullkomligt klar. På lappen står det ”Herman Lindqvist är osvensk!” Orden berömmer, smickrar, rekommenderar (naturligtvis!) en viss journalist och författare. Enligt de sociala och språkliga konventioner som råder i salongen anno 1994 är ”typiskt svensk” nästan det värsta man kan vara. ”Svenskhet” står för inskränkthet, jantelagsanda, folkhems- och fondsocialism, social ingenjörskonst och ”den gamla svenska avundsjukan” – kort sagt: Luther, makarna Myrdal, fan och hans mormor. Men skulle läsaren (mot förmodan) fundera över att lappen är gammal och gulnad och att handstilen är otidsenligt snirklig, infinner sig dubier. Hur länge har egentligen Herman Lindqvist hyllats som osvensk? Saken är den att vissa av ordens vanliga betydelse, och därmed ”textens” mening, har förändrats mellan den tidpunkt då textlappen skrevs och den tidpunkt när den blev läst. För den allmänbildade användaren av svenska språket anno 1909 refererade orden ”Herman Lindqvist” i de flesta fall till ordföranden för LO, inte till dennes framtida sonson. När man talade om honom syftade man på den stridbare socialisten och internationalisten, som under storstrejksåret personifierade det stora hotet mot den bestående ordningen och nationen – åtminstone som saken i allmänhet uppfattades vid Strandvägens horisont. Två avgörande ord hade helt enkelt bytt mening och referens. Men även möjligheterna att ”göra poänger” med ord, något som bestäms av underförstådda konventioner i ett speciellt sammanhang för att använda språket, hade förändrats radikalt mellan 1909 och 1994, trots att de båda sammanhangen kan te sig förvirrande lika (samma rum, samma sociala klass några futtiga decennier senare). Vad som låter sig uträttas genom att karakterisera någon som osvensk har förändrats. Rekonstruerar vi ”skriv-aktens” såväl sociala sammanhang som rent språkliga ”kontext” förstår vi att den av författaren avsedda handlingen med dessa ord långtifrån var att berömma och rekommendera, utan tvärtom att anklaga, smäda eller misstänkliggöra.
Exemplet illustrerar ett problem och en dold möjlighet i de talaktsfilosofiskt orienterade principer för att tolka författarintentioner historiskt som bl.a. förespråkats av Quentin Skinner. Tesen om att den historiska meningen i en text nödvändigtvis måste vara den av författaren avsedda meningen är helt godtycklig: ofta är historiker snarare intresserade av vad olika läsare uppfattat för mening i en text. (Det gäller inte minst de svenska idé- och lärdomshistoriker som brukat studera hur tankeströmningar från stora världen fått sina speciella läsningar och innebörder i Uppsala och andra miljöer hos oss.) Det faktum att olika slags läsare skapar sig olika meningar i texter har bl.a. framhållits av bokhistoriker som Roger Chartier. Det intressanta är att den typ av författarintentionsuttolkning som Skinner förespråkat faktiskt i så hög grad intresserar sig för att tolka läsarmeningar, utan att teorin reflekterar över saken: för att rekonstruera de "språkliga och sociala konventioner" som – i J. L. Austins mening – styr vad som i ett visst sammanhang är möjligt att göra med ord undersöker man vad författarens publik kunde förväntas ha läst. Vad Cicero menade på Caesars tid är ointressant för att förstå de konventioner Machiavelli lekte med i renässansens Florens: däremot är det högst intressant hur man i renässansens Florens läste sin Cicero. Omvänt: för att förstå hur läsares "uptake" av mening i texter fungerar är den skinner-austinska ansatsen synnerligen fruktbar.
Skrivna texter – dessa medietekniska artefakter – har den säregna förmågan att flytta ord mellan sammanhang där de konventioner som styr vad man kan göra med dem är radikalt olika. Det räcker med några decennier i salongen på Strandvägen för att meningen med fyra ord på en liten lapp ska vara komplett omvandlad. ("Herman Lindqvist är osvensk!") Vad händer då inte när exempelvis ordflödena i Platons Parmenides tillåts flytta från antikens Aten till exempelvis renässansens Florens eller romantikens Jena? Ludwik Fleck skulle i detta sammanhang tala om Denkverkehr, i meningen att ord och formuleringar "trafikerar" mellan olika sätt att tänka – en trafik som ofta spelar en dynamisk roll i tänkandets historia i kraft av creative misunderstanding.
Men det var också just detta radikala främlingsskap för den ursprungligen avsedda meningen i en text som R.G. Collingwood på sin tid, med sin oförlikneliga syra, ville få folk som uppträdde som idéhistoriker att begripa att de levde i:
"'Sblood' says Hamlet 'do you think I am easier to be played on than a pipe?' Those eminent philosophers, Rosencrantz and Guildenstern, think tout bonnement that they can discover what the Parmenides is about by merely reading it; but if you took them to the south gate of Housesteads [exemplet anknyter till Collingwoods egen arkeologiska forskning] and said, 'Please distinguish the various periods of construction here, and explain what purpose the builders of each period had in mind', they would protest 'Believe me, I cannot'. Do they think the Parmenides is easier to understand than a rotten little Roman fort? 'Sblood!'"