"Mediet är budskapet":
Tankens teknologier och deras konsekvenser
Vår tids nya medieteknologier har dragit uppmärksamheten till någonting ytterst intressant. Det gäller hur människors sätt att tänka och kommunicera genom historien betingats av just sådan teknik. Ja, "historisk tid" brukar vi ju räkna från skriftteknikens inträde. Vid den punkt i tiden när människor börjar använda skrivtecken och lämna skriftliga källor efter sig tar historikern över uppgiften att utforska det förflutna från arkeologen. Ofta är detta också huvudkriteriet för att vi uppfattar människor som om de lever i en "civilisation". (Vid denna punkt föreligger rika möjligheter till jämförelse med teman från FirmaMente-kurserna "The Rest and the West" och "Högt och Lågt"!) Men det finns många andra sidor av övergången från en rent "muntlig" kultur till en skriftlig. Den kanske mest betydelsefulla har med minnets roll att göra: att skriftkulturens människor inte behöver tänka sina mest intressanta tankar på ett sådant sätt att de blir lätta att komma ihåg. Det har hävdats att detta bäddar för ett nytt slags rationalitet - eller t.o.m. för det som vi uppfattar som rationaliteten själv (och därmed kanske också "civilisationen" i någon mening). Människorna i den muntliga traditionen bakom Iliaden och Odyssén tänkte exempelvis hela tiden med hjälp av inbyggda minnestekniker: versmått, stående epitet ("den mångförslagne Odysseus") och rejäla doser sex och våld! Bokstavsmannen Aristoteles - som levde några hundra år efter att de homeriska dikterna kunnat nedtecknas med det nya, smidiga och lättlärda grekiska alfabetet - kunde däremot ställa ifrån sig sina tankar och med stram känslokyla analysera reglerna för giltiga slutledningar. Han kunde grunda den formella logiken som vetenskap - den vetenskap som våra datorer bygger på (med formler översatta till strömkretsar som slås av och på)! Vi läser en tolkning av denna problematik som kan sägas ha status som en modern klassiker inom humaniora, Walter Ongs Orality and Literacy.
Större skillnader än man i förstone tänker på uppkommer också mellan skriftkulturer som är fattiga på bokstäver, och skriftrika kulturer med många läs- och skrivkunniga och billigt och praktiskt skrivmaterial (t.ex. papper i stället för pergament eller granit). Många skulle vidare hävda att boktryckarkonsten (trots att man flera århundraden tidigare börjat trycka med lösa typer i Ostasien) blev den mest avgörande faktorn i den västliga kulturens övergång till alltmer typiskt "moderna" drag: en särskild typ av rationalitet, ett nytt sätt att tänka. Vi läser en kort version av det centrala arbetet i denna diskussion: Elizabeth Eisensteins The Printing Press as an Agent of Change. Trycktekniken skapade också en ny typ av "offentligt" samtal – samtal av det slag som i samhällen med brett medborgarinflytande tidigare hade fordrat gemensamma platser i tid och rum, som agoran i demoktatins Aten eller forum i republikens Rom . Har du tänkt på att vårt begrepp "att publicera" var tämligen meningslöst före boktryckarkonsten? Först efter att denna den äldsta tekniken för massproduktion av standardiserade massmarknadsvaror fanns på plats kunde en text skilja sig fundamentalt från sådana texter som ett privatbrev genom att offentligt vända sig till en "publik", en allmänhet som också kunde tänkas utveckla en "allmän mening", en opinion... Reflexioner över denna utveckling blev själva grundstenen i frankfurtfilosofen Jürgen Habermas med tiden mycket inflytelserika samhällsfilosofi och försvar för "det moderna". Den brittiske sociologen John Thompson både kritiserar och följer upp bl.a. denna ansats i sin bok om mediernas roll i formandet av "moderniteten".
Många har under 1900-talets senare hälft frågat sig vad som hände med det skrivna ordets kulturella modernitet när de nya elektroniska mediernas (radio, film, TV) kaskader av ljud och bild började skölja över oss. Ögat fick andra tecken att skåda i medievärlden än bokstäver (och ett relativt fåtal bildillustrationer) , och örat engagerades inte bara med musik i nya former, utan också med en ny typ av "muntlighet" - en medialiserad sådan. Den klassiske teoretikern på området var den egensinnige Marshall McLuhan, som på 50- och 60-talen inte bara formulerade kurstiteln ("The medium is the message"), utan också föreslog att den hypermoderna medialiserade kulturen representerade ett slags återgång till många av den muntliga kulturens egenskaper - ett slags ny stamkultur i det som han kallade "the global village". (Jo, McLuhan hör också till grundläggarna av senare tiders diskussioner om "globalisering"!) Något decennium senare blev den typen av resonemang en viktig del av diskussionen om huruvida samhället var på väg att övergå i ett "postmodernt tillstånd" (särskilt hos Jean Baudrillard) . På ett mindre spekulativt plan blev McLuhan också en viktig inspiratör till bl.a. Ongs och Eisensteins forskning. På senare år har sociologen Manuel Castells trebandsverk om "informationssamhället" blivit en viktig referenspunkt för den fortsatta diskussionen, som sedan 1990-talet också fått räkna med en ny dramatisk medieteknologisk revolution - den vars resultat du och jag just nu använder: internet (inklusive e-posttrafik, Yuotube, Facebook, piratnedladdande, etc, etc.)... Kursen avslutas med Castells uppföljare till trebandsverket – en bok vars titel anspelar på McLuhans tolkning av den trycktekniska revolutionen ("Gutenbergalaxen"): Internetgalaxen. Med avstamp i berättelsen om internets uppkomst och utveckling ställs här diagnos på tillståndet vår nya sköna värld – eller rättare sagt: den globala byn anno 2001.
Tillbaka till kursplan, "Mediet är budskapet".