Från fredspristagare Jane Addams via Frederick Taylor till fredspristagare Martin Luther King
Den 6 februari 2006 presenterade David ett paper på ett forskningsseminarium vid Nobelmuseet i Stockholm (med Ronny Ambjörnsson som kommentator). Titeln var: "Fred på rättfärdighetens grund: ömsesidighetsideal från Addams till King".
Detta abstract följde texten:
En central strömning i det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets socialreformism bar påfallande täta band till samtidens fredsrörelser. Analogin var given: liksom de internationella relationerna präglades av intressemotsättningarna mellan väpnade makter formades tillvaron i industrisamhällena av antagonismen mellan två maktmobiliserande krafter: arbetet och kapitalet. I medveten (om än inte alltid konsekvent) distansering från filantropins sociocentriska, mästrande och i konventionell mening socialpacifistiska yttringar av omsorg top down formades den hållning till ”arbetarfrågans” lösning som jag i min avhandling (Det sociala kriget och kapitalets ansvar, 2003) kallat ”ömsesidighetsidealism”, alternativt settlementrörelsens etos. Hållningen – vars ledande företrädare i stor utsträckning var kvinnor, ofta aktiva feminister – ägde något av en idealtypisk exponent i Jane Addams, Nobels fredspristagare 1931. Med en svensk formulering från 1904 arbetade man för ”den sociala fredens uppbyggande på rättfärdighetens grund”.
Hållningens egenart blev särskilt tydlig när socialreformismen närmade sig ”det sociala krigets” stormcentrum genom möjligheten att lösa samhällsproblemen via företagsledningarna. Sekelskiftets ”welfare capitalism” var ytterst problematisk ur ömsesidighetsidealistisk synvinkel: den var präglad av välgörenhetsanda och paternalism, och den var i allmänhet avsedd att motverka autonoma uttryck för arbetarnas vilja och intressen, särskilt att mota arbetarrörelsen – facket och socialismen – i grind. Den privata välfärdspolitiken tenderade att vara ett ”mjukt” komplement till mera hårdföra vapen i det sociala kriget. En mera kongenial allians visade sig under 1910-talet bjudas i den gentemot arbetsgivarna uppfordrande och ”vetenskapligt” sanktionerade agenda för effektivitetsorienterad systemomvandling i industrin som företräddes av F. W. Taylor och hans apostlar: ortodox scientific management och personnel management kom tillsammans att bilda ett jämförelsevis radikalt industrireformprogram, som inte bara begärde att hanteringen av såväl mänskliga som tekniska problem skulle överlämnas till professionella experter, utan också hävdade att industriell demokrati via facklig organisering och kollektiva förhandlingar om lön och arbetsvillkor gynnade såväl kapitalets profit som arbetarnas välstånd i en produktionsstegringens intresseharmoni.
Denna ”valentino-tayloristiska” grundsyn på arbetarfrågans lösning kom att genomsyra den anmärkningsvärda sociala fred som slöts i Saltsjöbaden 1938. Bl. a. hämtades den ledarskapsfilosofi i vilken 1940- och 50-talens svenska industriförmän inskolades från den grupp personer som först formulerat den på andra sidan Atlanten. Ur samma grupp kom författaren till ”bibeln” för gandhiistisk ickevåldskamp i 1950-talets svarta medborgarrättsrörelse – principer ursprungligen överförda från den antikoloniala kampen i Indien för att tjäna som effektivare vapen än våldet i fackets kamp under det fortsatta sociala kriget i USA.
Om Jane Addams, se vidare David Östlund, “’Cosmic patriotism’: Jane Addams and the Chicago immigrants’ cosmopolitan experience and ethic”, i Rebecka Lettewall & My Klockar-Linder (red), The Idea of Kosmopolis: History, philosophy, and politics of world citizenship. (Södertörn Academic Studies 37) Huddinge 2008.
Ladda ner boken som pdf-fil