Välkommen till kursen
"The Rest and the West"
Idéhistoriska omvärldsperspektiv
Kära kursdeltagare!
Nu är planen för en fortsättning på de idéhistoriska studierna till våren - äntligen - klar att sjösättas.
Ett vanligt uttryck i anglosaxiska diskussioner om vår tids ”globala” relationer – inte minst mot bakgrund av situationen efter 9/11, ”War on Terror”, och invasionen av Irak – är "The West and the Rest". Vanligen underförstås en konfliktrelation mellan dessa tänkta storheter: The West against the Rest. (Och den antagonismen kan man ha mycket olika syn på.) I kursens titel har jag vänt på uttrycket: vi ska ägna oss åt att anlägga idéhistoriska perspektiv på denna brännande aktuella konception, med fokus utanför och vid ”västerlandets” gränser: The Rest and the West.
Tanken är alltså att vi ska överskrida och problematisera de etnocentriska gränser som västtraditionens idéhistoria vanligen håller sig inom. Man kan göra detta på olika sätt. Jag har avstått från att göra detta till en kurs i ”utomeuropeisk” idéhistoria, med närmare studium av exempelvis Ostasiens brokiga och flertusenåriga filosofitraditioner. (Detta tema har reducerats till en snabborientering bland exempel i samband med seminarium 2.) I utformningen av kursplanen har jag tagit inspiration från flera av era synpunkter och önskemål (utöver intresset för ett tema av just denna karaktär):
* Huvudvikt vid läsövningar av källtextkaraktär snarare än handbokskaraktär
* Tonvikt vid det sena 1900-talets historia (t.ex. med orientering bland ”post-ismer” av olika slag)
Detta gäller särskilt de tre senare seminarierna. Kursen mynnar ut i en helt färsk bok av den mångsidige och läsvänlige intellektuelle giganten Amartya Sen (mest känd som nobelpristagare i ekonomi, men till sin profil i lika mån moralfilosof). Denne använder inte minst idéhistorien och sina egna erfarenheter både från Indien – med sitt arv från den antikoloniala kampen under Gandhi – liksom från anglosaxiska världen, för att polemisera, kanske särskilt mot en av 1990-talets mest kontroversiella moderna klassiker, statsvetaren Samuel P. Huntingtons Civilisationernas kamp – som vi också läser valda delar av. Till det näst sista seminariet läser vi en rad kortare inlägg i vad som brukar kallas ”den postkoloniala” debatten – både sådana som anknyter till ”poststrukturalistisk” och ”postmodern” teori (och därmed ger ganska konkret inblick i hur sådana resonemang kan föras!), och sådana som inte gör det. Här diskuteras också förhållandet mellan kulturellt-etniska ”identiteter” å ena sidan och relationen mellan könen å den andra. (En fråga med många spännande implikationer!) Till texterna hör också en orienterande introduktion till detta centrala tema i den allra nyaste idéhistorien.
Seminarietillfället dessförinnan ägnas åt den mest centrala klassikern på det postkoloniala området: Edvard Saids Orientalism från 1978 – flera av de ”postkoloniala texterna” relaterar till den. (Bara inflytandet från Frantz Fanon, bekant från fördjupningskursen om 1900-talet, kan mäta sig med Saids.) Temat här är enkelt uttryckt ”östbildens” idéhistoria i väst, med särskild hänsyn till föreställningarna om den muslimska världen. Denna bok levererar både en idéhistorisk analys (bl.a. inspirerad av Foucault) och nyckelartad källtext från det sena 1900-talets idéhistoria i ett paket! Som balanspunkt läser vi Umeå-idéhistorikern Mohammad Fazlhashemis ännu färska bok Occidentalism, som handlar om västbilder i den moderna idéhistorien i öst: här möter exempelvis en viss Ruhollah Khomeinis tänkande i sitt historiska sammanhang, liksom en rad i väst långt mindre kända intellektuella som tillämpar utgångspunkter från islam på bjärt kontrasterande sätt. Textmaterialet till detta tillfälle blir relativt omfattande, så det gäller att komma igång med läsningen i tid!
De två föregående seminarierna syftar till att skapa referensramar som gör de tre följande seminariernas läsning så intressant och meningsfull som möjligt. Det ena gör, som tidigare nämnt, nedslag i den äldre ”utomeuropeiska” idéhistorien. Särskilt med tanke på seminariet om Orientalism/Occidentalism – och de kulturkrockar som hamnar i fokus hos Huntington och Sen – ligger tonvikten vid Islam, och vi läser utdrag ur Koranen. Men för att åtminstone orientera oss även i östligare traditioner tänkte jag att vi skulle utnyttja en ofta förbisedd resurs: de vanligen kvalificerade framställningar som finns i Nationalencyklopedins signerade artiklar!
Det andra referensrams-seminariet ställer i fokus den moderna västvärldens mest karakteristiska sätt att förhålla sig till ”de andra”: biologiseringen av de föreställda skillnaderna på ”folk och folk” i termer av ras. Detta tema ger också utgångspunkt för reflexioner kring vad som sedan 1700-talet så ofta varit européers huvudförevändning för att anse sig ”stå högre” än sin omvärld, eller för att anse sig leda mänsklighetens universella framstegsutveckling: vetenskapen och upplysningstraditionen. Hur ska man se på det faktum att rastänkandet så ofta haft till synes självklar vetenskaplig legitimitet (fallet Darwin mötte i fördjupningskursen om 1800-talet!) och fick sitt definitiva genombrott med 1700-talets upplysningsrörelse? Dessa frågor återkommer bl.a. i samband med den ”postkoloniala” diskussionen och dess kopplingar till ”post-istisk” vetenskapskritik och upplysningskritik (t.ex. Foucaults från fördjupningskursen bekanta diskussion om ”biopolitik”). Men här finns även den intrikata frågan om rastänkandets användning också bland rasförtryckets och kolonialismens kritiker – t.ex. i termer av négritude. (Ett tema som mötte hos Fanon i fördjupningskursen, och som vid seminarium 5 återkommer i bl.a. Kwame Anthony Appiahs omdiskuterade tappning, och därefter i Amartya Sens återknytning till den sistnämnda).
Vid det inledande seminariet tänkte jag att vi, utöver närmare introduktion till teman och texter från min sida, skulle diskutera en klassisk – och på ett roande sätt tankeväckande – text av socialantropologen Clifford Geertz. Det perspektiv på problemet med att förstå det kulturellt främmande som utvecklas där har haft stort inflytande på det sena 1900-talets New Cultural History, och inte minst på den typ av idéhistoria som den svenska disciplinen idé- och lärdomshistoria har företrätt sedan 1930-talet. (Man har då överfört perspektivet på uppgiften att förstå det kulturellt främmande över tiden, snarare än i det geografiska rummet.) Detta blir ett sätt att värma upp tankeverksamheten kring ett centralt problem i hela kursen (och i idéhistorien i stort!), samtidigt som vi genom en källtext får åtminstone ett exempel på de försök till icke-etnocentrisk tolkning av ”de andra” (inte minst i skriftlösa eller skriftfattiga kulturer) som under 1900-talet gjorts av socialantropologiska forskare. Värdet av detta ökar genom att Geertz också refererar och kritiserar tidigare perspektiv inom sin disciplin!
/David
Tillbaka till Firma Mentes huvudsida.